Från Kyoto till Floppenhamn!

De är sant att de länder som inser vidden av klimatförändringarna borde kunna gå före med att hitta olika åtgärder för att minska utsläppen. Men de länder som saboterar internationella överenskommelser är de länder som kontaminerar vår miljö mest och de återfinns i världsdelarna Nordamerika, Europa och Asien och Oceanien. Afrika och Central- och Sydamerika släpper ut minst. Trots att Afrika är jordens näst största kontinent, vilket är hem för ca 900 miljoner människor med 54 länder släpper minst växthusgaser ändock är det den kontinent som förväntas att drabbas mest av klimatföringarna.

Köpenhamnsmötet!

Det danska utkastet till slutdokument i klimatförhandlingarna hotar hela Köpenhamnsmötet. Jag måste säga, efter att ha läst dokumentet, att utkastet delar värden mycket mer. Dessutom är det mycket orättvist och löser inte heller klimatproblematiken. Jag hoppas att danskar och den rikare delen av världen drar tillbaka förslaget!

Du kan läsa utkastet till slutdokument på http://www.guardian.co.uk/environment/2009/dec/08/copenhagen-climate-summit-disarray-danish-text

Kontrollsamhället!

FRA-lagen befinner sig på fel sida av gränsen när det gäller skyddet av privatlivet, inte minst utifrån FN:s konventioner om mänskliga rättigheter artikel 12 ”Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp”.

Ännu mer anmärkningsvärt är att de partier som så gärna vill framstå som klassiska liberaler och försvarare av den enskilda individens frihet inte har levererar annat än ökad kontroll av medborgare genom att i olika kommuner verka för ökad kameraövervakning samt trafikdatakontroll. Det är sannerligen en annan tid vi lever i. En tid där laissez-faire-liberalism som alltid har betonat vikten av privategendom, naturrätten, begränsning av statligt inflytande, försvar av politiska rättigheter, ekonomisk politik med stark betoning på fri marknad och individuell frihet är ett minne blott!

Särskilt kritisk är jag mot folkpartiet som i sin iver går längre än något annat parti i sin strävan att kontrollera individer!

Kapitalismen föraktar svaghet

Det mänskliga värdet bör ligga i vilka vi är och bör således inte vara avhängigt av någonting yttre, varken prestationer, etnicitet, kön eller någonting annat. Detta kolliderar med en av de centrala grundsatserna inom den nutida kapitalistiska övertygelsen. Hur ofta frågar vi inte när vi träffar människor första gången: ”Vad sysslar du med?” för på så vis kan vi placera in dem i en speciell kategori. Det blir ett sätt för oss att mäta den enskilda människans duglighet.

Den kapitalistiska kulturen sätter ett högt värde på framgångar grundade på ohämmad, mördande konkurrens. Du måste lyckas. På vilket område betyder mindre, bara du lyckas. Det är misslyckandet som är en oförlåtlig synd. Följaktligen är det lagen om de starkastes överlevnad som gäller och var och en får rädda sig själv. Det är en tävling där inga grepp är förbjudna och vi strävar frenetiskt efter framgångar till varje pris. Vi borde alltså inte förvåna oss över de skandaler som har skakat företagsvärlden i många länder inte minst Sverige. De är oundvikliga, verkar det som, så länge framgången är den avgudabild vi har gjort den till.

Faktum är det inte spelar någon roll vad vi sysslar med och trots våra svagheter har vi alla ett ovärderligt människovärde. Den västerländska kapitalismen har gett upphov till mycket rikedom och stort välstånd för få, men har vi tagit kostnaderna med beräkningen? Har det kanske inte varit en Pyrrhusseger med oräkneliga förlustsiffror i form av arbetslösa, hemlösa och fattiga? En del politiker torde svara att många av dessa enbart har sig själva och sin oduglighet att skylla på.

Vårt kapitalistiska samhälle föraktar svaghet, sårbarhet och misslyckande men vi vet att misslyckande är en ofrånkomlig del av livet. Mot detta ställer jag min socialistiska politik vars ideal är att orättvisorna inte hör hemma i 2000-talet. En alternativ ekonomisk politik som motsätter sig den kapitalistiska girigheten och brutal exploatering av människor och miljö. En socialistisk politik med jämlikhetstanken som grund. Det vill säga konkreta åtgärder i syfte att skapa ett mänskligare samhälle. Exempelvis införande av en decentraliserad deltagandedemokrati. Detta för att medborgarna mer direkt och aktivt ska involveras i det politiska och ekonomiska livet. En politik som har sin utgångspunkt i människors vardag och bygger på internationalism och samhällsförändringar.

I likhet med den tyske sociologen Erik Fromm ser jag att ägandets livsform - att ha – är den västerländska civilisationens signum. Om man inte har någonting så är man ingenting i ett sådant samhälle.

Men ägandets livsform leder till sådant som våld, miljöförstöring och klyftor mellan rika och fattiga människor och länder. Som socialist ser jag vikten med en alternativ livsform - att vara - som leder till sådant som oberoende, kritiskt förnuft och medmänsklighet. Denna livsform står i samklang med människans medfödda förmåga att se sig själv i andra. Men, en sådan samhällsutveckling kräver att radikala ekonomiska och sociala förändringar genomförs, inte minst samverkan mellan olika typer av sociala krafter såsom kvinno-, miljö- och andra rättviserörelser.

Rättvis klimatpolitik

I slutet av 2009 ska världens ledare samlas i Köpenhamn till ett klimattoppmöte för att försöka nå fram till ett nytt klimatavtal eftersom Kyotoprotokollet löper ut 2012. Vikten av att ha ett nytt avtal är livsavgörande. FN:s rapport har visat att den globala uppvärmningen med stor sannolikhet kommer att nå kritiska nivåer under det här århundradet om inte de hastigt växande globala utsläppen begränsas kraftigt och snabbt.

Samma rapporter konstaterar att köttproduktionen är en större belastning för miljön än hela transportsektorn.

Vad vår värld behöver är ett nytt och skarpare globalt avtal som syftar till att minska de globala utsläppen. Ett avtal som omgående tar itu med utsläppen om vi ska vara någorlunda säkra på att inte klimatförändringarna blir farliga och okontrollerbara.

Kyotoprotokollet som undertecknades 1997, som det första internationella avtalet med bindande utsläppsminskningar, har många brister och svagheter. Inte minst att USA har vägrat att ratificera protokollet, vilket innebär att avtalet inte gäller världens två största utsläpparländer – USA och Kina, samt att Kyotoprotokollet är så ”flexibelt”.

De 36 i-länder som har åtagit sig att begränsa sina utsläpp kommer undan väl enkelt genom möjligheter att räkna av utsläppsminskningar exempelvis i form av uppväxande skog eller genom att köpa utsläppsminskningar från andra länder i form av utsläppsrätter etcetera.
Man kan även hitta kryphål i form av olika typer av hänsynslösa affärsidéer som främst går ut på skogsplanteringsprojekt, där olika företag planterar träd i u-länder som Uganda och Mexiko. Då kan till exempel McDonald’s med sina cirka 230 restauranger runt om i Sverige sälja sina hamburgare och kalla sig för ett klimatneutralt företag.

Det är en mycket cynisk logik att företagen i den industrialiserade delen av världen kan köra på som förut bara de köper sig fria med hjälp av skogsplanteringar samtidigt som utsläppen av växthusgaser fortsätter. Klimattoppmötet i Köpenhamn måste resultera i ett kraftfullt avtal som måste innehålla en rad viktiga beslut kopplade till kraftiga utsläppsminskningar och utsläppsbegränsningar, främst i den industrialiserade världen. Avtalet måste precisera vilka länder som ska omfattas, hur mycket som ska göras i olika länderna och hur mycket de rika i-länderna ska betala för anpassningsåtgärder och tekniköverföring till de fattiga u-länderna.
Mycket av klimatproblematiken har sin upprinnelse främst i den mänskliga aktiviteten i de rikare länderna, inte hos de fattiga människorna i utvecklingsländerna.

Den stora orättvisan med klimatförändringarna är idag att det är de som smutsar ned minst som måste betala det högsta priset. Det är bönderna i Afrika söder om Sahara som redan nu har börjat se sin jordbruksmark förvandlas till torr öken medan vi i Europa släpper ut femtiofalt så mycket som genomsnittsinvånaren i Botswana och Angola. När Bangladesh släpper ut 0,2 ton koldioxid per invånare släpper USA ut hundra gånger mer; drygt 20 ton. Då är det nödvändigt att ansvaret för vem eller vilka som ska betala för klimatförändringarna läggs på rätt plats. Därför är innehållet i ett nytt klimatavtal viktigt, det måste vara rättvist för att kunna få acceptans av de fattiga länderna.

Örebro kommun - de fristående skolornas heliga plats!

Örebro kommun har blivit de fristående skolornas heliga plats. Idag den 2 september 2009 beslutade Barn och utbildning om att lämna yttranden till skolinspektionen över de ansökningar gällande etablering av fristående skolor som inkommit. Det är ett flertal friskoletableringar som sammantaget söker tillstånd att skapa 2266 nya gymnasieplatser under en treårsperiod i Örebro kommun.

Det enda jag kan säga är att överetablering av likartade program och av program med knappa sökandesiffror skapar svårigheter att erbjuda och bedriva undervisning på ett effektivt och kommunalekonomiskt försvarbart sätt. Den här typen av överetablering leder till kännbara ekonomiska konsekvenser såväl för samhället i stort som för de enskilda kommunerna.

Min fråga är; vad vill egentligen Sverige med sin skolpolitik?

Vår stad – barnens stad. Vårdnadsbidraget kan orsaka att barn inte får tillgång till förskolan

Återigen tar Lennart Bondeson tillorda och hävdar att Vänsterpartiet saknar barnperspektiv, något som är ett skamgrepp från ett kommunalråd vars meritlista visar allt annat än en politiker med barnrättsperspektiv. I Bondesons styre är tal om att kommunen skulle följa de demokratiska principerna om delaktighet och inflytande, och därmed involvera barnen i de frågor som rör dem, bara tom retorik.

Förutom Bondesons politiska tillkortakommanden i övrigt, är det förvånande att han av alla väljer att tala om barnens bästa. Bondeson är bland annat ansvarig för att anta Skolplan för Örebro kommuns förskolor och skolor 2008-2011, något som skedde utan att de som berörs av besluten fick komma till tals i planeringen. Detta står i strid med artikel 12 i barnkonventionen: barnet har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. Men detta faktum kanske är lätt att glömma när Bondeson i sin iver att svartmåla vänsterpartiet framställer sig som barnens enda beskyddare i Örebro.

Faktum är att Bondeson undergräver barnkonventionen och demokratisträvanden genom att förhindra ett verkligt inflytande i praktiken. Att alla barn ska ha rätt till en plats i förskolan, också barn till föräldrar som är arbetslösa eller föräldralediga, är inte direkt någon nyhet i kommunernas Sverige. Att fler förskoleavdelningar måste skapas för att möta den växande efterfrågan är ett faktum även för Örebro kommun, och inte en förbättrande åtgärd från högerkoalitionen.

Det verkar som att högerkoalitionen med Lennart Bondeson i spetsen inte vill förstå den kompakta kritik som finns mot det kommunala vårdnadsbidraget, och som tydligt förs fram av tunga remissinstanser som skolverket och JämO. Skolverket konstaterar att kvalitén i förskolan kan påverkas negativt och att risken finns att social snedrekrytering (något som minskade när förskolan byggdes ut) ökar, samt att barnets perspektiv i stor utsträckning saknas. Något som även Barnombudsmannen påpekar i sitt remissvar. JämO i sin tur slår fast att vårdnadsbidraget är utarbetat utan jämställdhetsperspektiv och saknar en konsekvensanalys ur jämställdhetssynpunkt. Dessutom anser JämO att vårdnadsbidraget står i strid med de jämställdhetspolitiska mål som riksdagen lagt fast och innebär negativa konsekvenser för kvinnors ställning på arbetsmarknaden, samt deras ansvar för obetalt hem- och omsorgsarbete. Även forskning och erfarenheter från andra länder visar på detta, något som Bondeson knappast kan blunda för. Faktum är att familjer med utländsk bakgrund, låginkomstfamiljer och familjer där föräldrarna har kort utbildning är överrepresenterade bland dem som använder bidraget.

Konsekvensen av vårdnadsbidraget blir att vissa barn inte får tillgång till förskolan. Barn som behöver stärka sina sociala kontakter, och barn med annat modersmål än svenska som i förskolan ska ges möjlighet att utveckla både sitt eget språk och svenska. På vilket
sätt menar koalitionen och Lennart Bondeson att det är likställt med att sätta barnens behov främst? Om man från koalitionens sida är angelägna om att öka föräldrars möjligheter att vara hemma med sina barn när de är små, vore det väl klädsamt om man istället ställer sig bakom de förbättrade villkoren i form av ett höjt tak för föräldraförsäkringen som Vänsterpartiet för fram.

För oss i Vänsterpartiet är ett Örebro som är bra för barn bra för alla örebroare. Ett samhälle som inte har barnperspektiv saknar verklighetsförankring och är dömt att misslyckas. Ett samhälle som fokuserar på de små individerna med stora rättigheter är ett samhälle som är bra för den samlade mänskligheten. Vi är ett parti som vill ha
en stad med större hänsyn till barnen. Vårt Örebro ska även vara
barnens Örebro!