Revolutionen som kom av sig!

Vänsterns dåliga resulat i valet 2010 kan inte förklaras med usla valaffischer eller för lite utrymme i media. Förklaringen är i stället att Sverige har blivit borgerligt, värderingarna har förändrats och revolutionen har kommit av sig.

Det är nog många som frågar sig varför den samlade arbetarrörelsen inte har kunnat åstadkomma ett bättre resultat i valet. Hur kommer det sig att socialdemokratin förlorade så mycket av väljarkårens stöd? Och hur kunde Vänsterpartiet, mitt under en finanskris, göra ett sämre resultat än 2006?

Jag tror inte på några naiva eller kvasiintellektuella förklaringar som att Socialdemokraternas och Vänsterpartiets affischer var dåliga eller att partierna inte har fått möjligheter att synas i media med sin politik. Man måste sätta in det som hände i valet 2010 i ett samhälleligt och politiskt sammanhang. Först då kan man sy ihop det som har hänt längre tillbaka i tiden med den aktuella valrörelsen.
Sverige har de två senaste decennierna utvecklats i en allt mer borgerlig och ekonomiskt liberal riktning, oavsett om regeringarna har varit S-märkta med stöd av Vänsterpartiet eller inte. Att Socialdemokraterna har förskjutit sin politik åt det liberala hållet är ingenting nytt. Men det som som är tragiskt är att Vänsterpartiet, under det tidigare samarbetet, har misslyckats med att ändra politiken i tillräcklig utsträckning. Strukturella politiska förändringar har genomförts, vilket har påverkat människors förväntningar och beteenden och effektivt bidragit till en värderingsförskjutning.

Avreglerade kapital- och finansmarknader, inflationsbekämpning istället för full sysselsättning som huvudmål för den ekonomiska politiken, marknadslösningar, privatiseringar, avregleringar och bolagiseringar på viktiga samhällsområden som tågtrafiken, eldistributionen och posten, ”köp- och säljtänk” långt in i den offentliga välfärdssektorn, omläggningen av pensionssystemet som kanske det främsta uttrycket för alla ”valfrihetsreformer”, det egna ägandet med aktiesparformer, privata försäkringar och ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter. Ja, listan kan göras mycket längre än så.

Klyftorna i samhället började öka igen långt innan maktskiftet 2006. Den tidigare överordnade samhällsnormen och idén om den omfördelande och solidariska välfärdsstaten har allt mer försvagats. Idag är det till exempel betydligt färre som tycker att det behövs aktiva insatser för att bekämpa arbetslösheten och fler som tycker att det är den enskilde arbetslöses ansvar och uppgift att skaffa jobb. Marknaden har blivit regulator och det individuella ansvaret norm.

Då är det inte överraskande att den svenska socialdemokratins politiska och kulturella hegemoni håller på att brytas sönder. Socialdemokratin har själva banat väg, bland annat genom att politiskt och praktiskt anamma den liberala ekonomiska politiken. Bekämpa inflation och upprätthålla budgettak är den nya socialdemokratins religion. Principen och visionen om en effektiv kamp mot arbetslöshet har ersatts med den numera enda vägens ekonomiska politik. Det är inte en överdrift att påstå det idag råder konsensus om synen på den ekonomiska politiken. Den ekonomiska politiken anger sysselsättning och välfärdsinvesteringar som en restpost underordnade statiska och fyrkantiga regler för budgetdisciplin och prisstabilitet. Oavsett ekonomisk konjunktur, nivån på arbetslösheten eller behoven av sociala investeringar.

Med dessa genomgripande strukturella förändringar, som i långa stycken är initierade av de tidigare regeringarna, och med den nuvarande regeringens konservativa syn på individ och samhälle håller Sverige på att driva i riktning mot ett betydligt mer individualistiskt samhälle. Samhälls- och klassolidariteten försvagas.

Jag tror att arbetarrörelsen i Sverige behöver någon som kan och vågar ta itu med de stora utmaningarna som landet står inför. Vi behöver en rörelse som utgår från den enkla människans vardag. En rörelse som tror på radikalisering av politiken, en rörelse som vill vara med som en samhällsförändrade kraft. Jag tror att vägen till en framgångsrik arbetarrörelse kommer att ligga i att tydligare formulera och identifiera samhällsproblemen så att människor kan känna igen sig i problemformuleringen.

Vi måste tydligare kritisera motståndarna som bedriver en klasscementerade politik samtidigt som vi måste formulera lösningar och organisera människor kring förändringsarbete med en radikal politisk inriktning.