Den afrikanska kontinenten har länge fascinerat mig. Inte för att jag född på kontinenten, inte heller för att det är världens andra största kontinent både till yta och till folkmängd, utan för att denna kontinent är mänsklighetens vagga, med en rikedom av mystik, kultur och naturresurser. För att inte tala om den enorma glädje som finns hos människor oavsett om de lever i Ghana, Togo, Mali, Burkina Faso, Västsahara, Niger, Kenya, Sudan, Eritrea, Etiopien eller Namibia och oavsett hur fattiga eller välbeställda människorna är.
DEN DOMINERADE BILDEN av Afrika i västvärlden är misären i Darfur, krisen i Elfenbenskusten, enpartistaten Eritrea eller den politiska krisen i Zimbabwe och Tunisien. Det är mycket sällan man ser en nyanserad blid av kontinenten. Det är sällan det skapar rubriker att många länder gör ekonomiska och politiska framsteg.
Det är ytterst få människor som förknippar Afrika med mänsklighetens vagga och med att det är en kontinent med mängder av natur- och mänskliga resurser. Med ett gott styre skulle denna kontinent vara en dynamisk kontinent. Frågan är om det trots allt inte är som i Alexander McCall Smith´s böcker där Mma Ramotswe säger ”Tänk om bara fler människor visste att Afrika var mer än alla problem de såg. De skulle älska oss också, så som vi älskar dem”. Ja, tänk om!
AFRIKA ÄR EN KONTINENT som jag det senaste decenniet har försökt förstå mig på, från väst till öst, nord till syd. Vart är denna kontinent på väg egentligen? Det vore fel av mig att hävda att Afrika är en kontinent som utgörs av genuina demokratier. Nej långt ifrån. Enpartistater har länge varit ett slags varumärke för de afrikanska länderna. Men sakteliga har saker och ting börjat förändras och en allmän demokratisering har skett. Vad jag har sett och ser är att det finns en stor rörelse och ett stort hopp, både hos människor och hos de som mobiliserar folket för demokrati och social rättvisa i olika delar av Afrika.
Detta har jag fått se tydligt i min kontakt med människor på denna fantastiska kontinent. Exemplen är många.
När jag träffade människorättsaktivister i Sudan som med knapphändiga ekonomiska resurser kämpar för varje människas okränkbara rätt att hysa en politisk uppfattning. Trots att detta inte behagar regimer och innebär en risk för eget liv och med knapphändiga ekonomiska
Den afrikanska kontinenten har länge fascinerat mig. Inte för att jag född på kontinenten, inte heller för att det är världens andra största kontinent både till yta och till folkmängd, utan för att denna kontinent är mänsklighetens vagga, med en rikedom av mystik, kultur och naturresurser. För att inte tala om den enorma glädje som finns hos människor oavsett om de lever i Ghana, Togo, Mali, Burkina Faso, Västsahara, Niger, Kenya, Sudan, Eritrea, Etiopien eller Namibia och oavsett hur fattiga eller välbeställda människorna är.
AFRIKA ÄR EN KONTINENT som jag det senaste decenniet har försökt förstå mig på, från väst till öst, nord till syd. Vart är denna kontinent på väg egentligen? Det vore fel av mig att hävda att Afrika är en kontinent som utgörs av genuina demokratier. Nej långt ifrån. Enpartistater har länge varit ett slags varumärke för de afrikanska länderna. Men sakteliga har saker och ting börjat förändras och en allmän demokratisering har skett. Vad jag har sett och ser är att det finns en stor rörelse och ett stort hopp, både hos människor och hos de som mobiliserar folket för demokrati och social rättvisa i olika delar av Afrika.
Detta har jag fått se tydligt i min kontakt med människor på denna fantastiska kontinent. Exemplen är många. När jag träffade människorättsaktivister i Sudan som med knapphändiga ekonomiska resurser kämpar för varje människas okränkbara rätt att hysa en politisk uppfattning. Trots att detta inte behagar regimer och innebär en risk för eget liv och med knapphändiga ekonomiska resurser. När jag träffade Mwandawiro Mghange, partiledaren för det socialdemokratiska partiet i Kenya som kämpar inför folkomröstningen för att förnya den kenyanska konstitutionen, bland annat för att de resurssvaga ska ha möjligt att äga mark.
NÄR JAG MÖTTE Oumar Mariko som är läkare och arbetar med gratis vård till de fattiga i Mali. Oumar har också varit med och organiserat motstånd mot det militära styret och president Moussa Traoré. Oumar var ordförande för studentrörelsen i Mali (AEEM) under 1991 års proteströrelse som störtade regeringen. Tillsammans med Cheick Oumar Sissoko bildade han 1996 ett politiskt parti, Solidaritet för demokrati och självständighet (SADI). Partiet är panafrikanskt i sin ideologi och är delvis ett resultat av 1991 års demonstrationer. Partiets kamp för demokrati har lett till att de nu, trots valfusk från regimens sida, har fyra platser i nationalförsamlingen i Mali. Utöver det har partiet lyckats starta nio stycken radiokanaler i syfte att medvetandegöra människor om vad som händer i landet och världen, framförallt ekonomiskt svaga människor som inte har råd att skaffa informationen på annat sätt.
ETT ANNAT TYDLIGT exempel kommer från Burkina Faso. Där besökte jag Hama Arba Diallo som är före detta utrikesminister och numera parlamentsledamot. I det senaste presidentvalet var han den samlade oppositionens kandidat. Han arbetar tillsammans med de progressiva krafterna med att mobilisera människor för förändring genom att hjälpa dem att registrera sig för att kunna rösta.
Det man med all säkerhet kan säga är att många länder i Afrika håller på att lämna enpartistatstillståndet och försöker introducera flerpartisystem. Där utgör folkrörelserna en drivkraft till så väl social som ekonomisk och politisk förändring.
Jag är övertygad om att det jag har sett bara är början och att vi i framtiden kommer att tala om den afrikanska kontinenten som ett lysande exempel på hur en stark folkrörelse totalt kan förändra ett rådande samhällssystem.
0 kommentarer:
Post a Comment