Rätten till självständighet för Väst Sahara

FN:s engagemang i Västra Sahara har varit långt och kostsamt både i mänskligt lidande och i ekonomiska resurser. Världsorganisationens hantering av frågan är föga imponerande. Den sedan 1966 utlovade folkomröstning om Västra Sahara öde blev inte av. Marocko har i början av årtiondet ensidigt sagt upp den FN-plan som vapenvilan baserades på 1991. Därefter vägrade att acceptera Säkerhetsrådets ersättningsplan. Under år 2000 meddelade den dåvarande FN generalsekreteraren Kofi Annan till säkerhetsrådet att sändebudet till konflikten, James Baker, misslyckats i sin medling mellan Marocko och västsahariska befrielserörelsen Polisario.

Den självklara folkrättsliga rätten som folket i Västra Sahara äger är att folkomrösta om sin framtid. Denna rättighet har tyvärr blivit föremål för diplomatiska godtyckligheter dvs. avlägsen som alltid. Folkomröstningen är möjlig och måste genomföras och den måste tillgå på så sätt som FN stipulerat. Annars kommer den frustration som finns bland de västsahariska flyktnigarn i algeriska Saharaöknen som jag har besökt leda till att återuppta den väpnade kampen mot ockupationsmakten Marocko.

Någon folkomröstning lär det dock inte bli, trots att bägge parter accepterat att den bör komma till stånd. Bakgrunden är frågan om vem som ska få rösta. Enligt Polisario, och FN, ska endast de som bodde i Västra Sahara 1974, då den dåtida spanska kolonialmakten genomförde en folkräkning, och deras efterkommande ha rösträtt. Enligt ockupationsmakten Marocko bör också en stor del av de marockaner som flyttade in när Marocko ockuperade landet 1975 ges rösträtt.

Fram till nu har FN:s styrka identifierat ca 87 000 röstberättigade av de lite drygt 200 000 som ansökt. Alla inblandade vet att Polisario skulle vinna en omröstning där den spanska folkräkningen utgör bas, liksom alla är medvetna om att ockupationsmakten skulle vinna en omröstning om alla som bor i området tilläts delta. Därför är situationen helt låst.

Att västsaharas befrielserörelse har en såväl moralisk som folkrättsligt rätt till området råder det knappast några tvivel om. Marockos motförslag om en omfattande autonomi för Västra Sahara under marockansk överhöghet, vinner terräng i diplomatiska kretsar. Marockos försök att komma runt folkrätten krav verkar stöd framför allt från Frankrike och den tidigare kolonialmakten Spanien och USA, inte minst av ekonomiska intressen. Det fantastiska är att Marocko erbjuder autonomi åt ett territorium som det inte juridiskt inte äger.

Det är ett stort svek att tvinga den västsahariska befrielserörelsen till andra lösningar än det som är förenligt med folkrätten, nämligen självständighet eller folkomröstning.

Därför är det mycket legitimt att Sverige verkar både inom EU och FN för att Marocko ska leva upp till den så kallade FN-planen som handlar om folkomröstning utan villkor.

Mussie Ephrem